Kära studenter! (2006-11-13)

Häromdagen hade jag ett samtal med en av de tidigare utfrysta lärarna. Hon tackade mig för det jag gör och beundrade min styrka och mod.
Jag sa till henne att styrkan hämtar jag från studenternas agerande och modet är deras stöd.
Jag sa till henne att hon inte behöver tacka mig och att jag betalar min skuld till henne och andra utfrysta genom att inte tiga.
Jag sa till henne att under åren var jag en fånge i min svaghet och bara åskådade hur de en och en försvann. Jag sa till henne att det jag gör har jag fått i läxa av dem. Jag lärde mig göra det de andra inte gjort. Jag var noga! Jag gjorde de dolda incidenterna synliga! Jag dokumenterade! Jag agerade! Det var tufft och mycket hårt men nu erkänner jag att det var värt besväret!

Däremot de som arbetar nu som vikarie vid programmet och som så småningom blir anställda där ÄR SKYLDIGA OSS ALLA UTFRYSTA ETT STORT TACK eftersom förhoppningsvis kommer fenomenet inte, åtminstone i denna utbildning, att fortgå längre.