En liten episod

Den 3 mars 2005: Efter 20 år vistelse i Sverige och oförvitligt arbete som universitetslärare och forskare samt studenternas genomgående uppskattning tyckte min nya chef, en svensk professor att jag som jag är inte duger i svenskt samhälle. För att duga, uppmanade hon att jag skulle utveckla min "sociala kompetens".

I svar på min fråga varifrån hon fått uppfattningen att jag saknar socialkompetens hänvisade hon till kulturkrockar. ”Du måste lära dig vilket kompetenskrav systemet ställer på dig”. ”Du måste lära dig sociala koderna”, sa hon.

Lärarnas Riksförbund, enligt chefjuristen vid förbundet ser på saker med "svenska ögon"

Lärarnas Riksförbund uppmärksammas i landets tidningar genom rubriken ” Facket försvarar sexchattande lärare”.

Lärarnas Riksförbund försvarar "sexchattande lärare" men när jag vädjade om hjälp hos Lärarnas Riksförbund och hävdade min berövade värdighet och yrkesstolthet, chefjuristen vid förbundet uppmanade mig att jag skulle definiera "svensk värdighet", "titta in i en kristallkula på min framtid" och "se på situationen med svenska ögon".

Jag visste inte vad hon menade med ”svensk värdighet” och hur ”svenska ögon” skulle se på situationen. Chefjuristen vid Lärarnas Riksförbund lärde mig i praktiken innebörden av ”svensk värdighet” och hur ”svenska ögon” skulle se på saken.

Istället för att rädda min anställning permanentade hon min uppsägning och genom ett smutsigt samspel med min chef vräkte mig från min arbetsplats och med utnyttjande av sina lagkunskaper preskriberade min lagstadgade rätt till tvisteförhandling.

Ja- Lärarnas Riksförbund, enligt chefjuristen vid förbundet ser på saker med "svenska ögon"!

Maktens arm når dit lagens arm inte når!

Sedan 11 oktober 2006 har olika aktörer kommit in i mitt liv, har genomfört sin akt och gick ut. Jag trodde att de skulle fylla ett behov jag hade uttryckt. När jag förstod hur jag skulle ha förhållit mig till dessa aktörer var akten avslutad och skadan redan hade skett.
Jag viste inte vilka dessa människor var. Nu, när historien har talat sitt klara språk kan jag ana vad dessa människor är för sort bärare av kulturkrafter och rättspatos.

Jag vet inte om jag i en liknande situation i mitt gamla hemland skulle bli sämre behandlad, skull bli mer förtryckt och förnedrad, skulle förlora mer än min värdighet, min yrkesstolthet och mina mänskliga rättigheter!?

Men, jag vet att i mitt gamla hemland ”förtrycket och förnedringarna” inte var riktad mot mig personligen.

Våldtäkt och mobbning enda övergreppen där offren får skulden!

Saudiarabiska flickan berättade om övergreppen. När de sex männen våldtagit henne kände hon inte sin kropp längre. Den sjunde mannens kroppstyngd fick henne att tappa andan. Flickan i Saudiarabien fick skulden och dömdes till 200 piskrapp. Först var det 90 piskrapp för ”otillåtet umgänge”. När hon överklagade skärptes straffet till 200 piskrapp och sex månaders fängelse.

Jag ser fortfarande våldtäktsmännens ansikten när jag sover. Min värsta mardröm är den brutala verkligheten i mitt liv. Vanliga människor förstår mig men inte rättväsendet, säger den våldtagna saudiska flickan.

Vem bär egentligen ansvaret för ett brott?

Vem ska förändra sitt beteende? Offret eller förövaren?

Lagen är den enskildes skydd mot den offentliga makten

"Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.”.

Att VARA rättslös under autoritära styren gör mindre ont  än att mitt i demokratierna och i lagens namn BLIR rättslös!

En sann historia jämförbar med vuxenmobbning på arbetsplatser

Sen en natt på 60 talet blev en kvinna i en välbärgad stadsdel i New York City mördad. Mördaren avlägsnade sig flera gånger från platsen men, återvände sig för att tillfoga sitt offer nya hugg. Det tog en halvtimma innan mördaren fullbordat mordet. Medan mördaren attackerade ropade offret hela tiden på hjälp. Efteråt framkom att minst 38 personer hade stått i sina fönster och bevittnade mordet. De 38 ögonvittnena företog sig ingenting alls!

Benen är trötta men själen är utvilad

”I kampen mellan klippan och forsen vinner alltid forsen,

Inte genom styrka men genom uthållighet”

Stigen jag vandrar längs är lång och kanske livstid.

En tuff resa med krokiga vägar, osäkra underlag, luriga och vilseledande skyltar.

Axlarna är böjda under tyngden av ryggsäcken fylld med skam och smuts.

Upplevelserna längs vägen har varit mycket smärtsamma.

Men, Jag känner mig mer levande än jag någonsin har gjort!

Sanningen är min kompass och känslan av fullbordandet är min styrka.

Och, att nå stigens slut blir en sann belöning!